Vad händer egentligen när man arbetat intensivt med AI i ett år?

Att vara tidigt ute med att implementera AI i verksamheten har varit en skräckblandad förtjusning. Ett år av att famla, förundras, misslyckas och lära om – ibland allt på samma dag. Här är den ärliga versionen av vad som faktiskt hänt.

Det började med att vibe-koda CSS

Och vilken resa det var. Jag slets mellan hopp och förtvivan. Det var häftigt vad man kunde få till i stunden – men hållbart var det inte. Jag lärde mig koda på 1900-talet, och då var det en stolthet att skriva kod som poesi. Tight. Rakt. Vackert. Det jag fick ut av vibe-kodningen var raka motsatsen: den löste stunden, men tänkte inte system.

Och så hoppade jag för djupt i poolen. Jag blev hackad – inte för att någon var ett geni, utan för att jag i min iver exponerade en svaghet. Pinsamt? Absolut. Men det gick bra: ingen kunddata fanns i närheten. Det blev en läxa, inte en katastrof – och en ganska bra påminnelse om att entusiasm och slarv är närmare släkt än man vill tro.

Cursor: plötsligt fanns det en kontext

Nästa steg var Cursor. Och helt plötsligt fanns det en kontext – något som AI:n kunde luta sig mot, mer än bara mina instruktioner i stunden.

Och det är egentligen där den stora utvecklingen har skett. I början var allt en enda prompt: en fråga, ett svar, en fråga till. Sedan kom lager på lager av sätt att ge AI:n sammanhang – projekt att jobba inom, personliga instruktioner som beskriver hur jag vill ha det, och skills och playbooks som lär den hur saker ska göras hos just mig. Skillnaden mot en lös prompt är enorm. Det är skillnaden mellan att fråga en främling om vägen och att jobba med någon som faktiskt känner huset.

Men en sak har inte förändrats:

Börja där du redan är expert. Det är enda sättet att förstå hur AI resonerar – och att märka när den har fel.

Är du grafisk designer, börja med design. Är du ekonom, börja med modellerna och graferna. När du kan ämnet ser du direkt när AI:n glider iväg, hittar på, eller tar en genväg du inte vill ha. Det är inte magi. Det är ett verktyg – och du är fortfarande den som kan.

Och så, motvilligt, tillbaka till kommandofönstret

Sen kom Claude, och särskilt Claude Code. Jag ska vara ärlig: jag gjorde motstånd. Kommandofönstret? Svart fönster, vit text, ingen mus, åttapunkters typsnitt? Vi har ju vackra gränssnitt nu.

Men ack vad jag har fått äta upp det. Numera tycker jag att kommandofönstret är … vackert. Snabbt, smidigt och framför allt effektivt. Ibland är det bästa verktyget inte det med finast yta – det är det som helt enkelt bara låter dig jobba.

Var jag är idag

Idag är det egentligen bara en sak AI:n gör helt på egen hand: säkerhets- och prestandabuggar. Det är prio – där kan vi inte vänta på att jag ska hinna titta, så de löses direkt. Allt annat godkänner och verifierar jag själv.

I praktiken identifierar AI:n vad som behöver göras och lägger upp det som issues åt mig i GitHub. Där går jag in, kommenterar, godkänner och stänger. Resten sköter mina duktiga agenter.

Det som slår mig mest är takten. Det jag gör idag var helt enkelt inte möjligt för ett år sedan. Inte “svårt” – omöjligt.

Och framåt?

Om det här året lärt mig något är det ödmjukhet. Jag har ingen aning om vad som är möjligt om ett år till – och jag har slutat låtsas att jag har det. Men jag är nyfiken på ett sätt jag inte varit på länge.

Står du och tvekar? Hoppa i – men kanske inte lika djupt som jag gjorde. Börja där du är expert, var nyfiken, var kritisk, och lita inte blint.

Allt jag lär mig på vägen samlar jag i CruiseCTRL365 – för dig som vill gå i mina fotspår, eller åtminstone slippa ramla i samma fallgropar som jag redan klättrat upp ur.