Kraven på form i våra nya intranät måste sänkas och toleransen öka.

När den finska teknikern eller Iftahar från Pakistan skriver måste vi tillåta att det sker stavfel eller syftningsfel, eller bara Ulla-Bella som har dyslexi. Vi ser på vem som är författare vem det är och det blir tydligt ändå.

Vi som jobbar med dem hela tiden vet att de inte är galna eller underkvalificerade för jobbet bara för svenskan är sisådär. Och så finns de som är som jag, som visserligen kan stava hyfsat, men använder talspråk, slang och -huvva- emojis. Sen har vi dessa millenials som jobbar på ett helt annat sätt. Det är ok. Vi är ok. Visst kan vi ha en del ‘vän av ordning’ som senare kan gå in och ändra ett enkelt stavfel men om någon går in och plöjer igenom allt så kommer den personen sluta att kommunicera. Och det är inte ok.

Vi blir inte anställda för vår perfekta förmåga att kommunicera externt. Ska vi ersätta mail och möten så behöver vi få med allt det där tillåtas. Annars är det bara en viss typ av människor som kommunicerar och de är inte alltid de som sitter med spetskompetensen.

Alla som har läst lite om branding vet att för att förtydliga ett varumärke behöver vi prata med samma ton, röst och känlsa hela tiden – och det är sant även internt på bolag. Ekonomichefen behöver prata med samma ton, röst och känsla för att få fram de ekonomiska värderingarna på bolaget. Om han helt plötsligt börja uttrycka sig likadant som marknadschefen eller vaktmästeriet då kommer det bli oseriöst.

Men att olika positioner, personer och avdelningar har olika sätt att kommunicera och uttrycka sig är något som vi ska uppmuntra och jobba mer med. Inte försöka tvätta det så att alla meddelande som vi skickar till de anställda är urtvättade och filtrerade att man inte tror på något längre för man vet inte vem som är avsändaren.

Mer tolerans!